Med utgångspunkt i denna analys är hans råd till företag som vill vara tidiga med att tänka nytt att göra i stället för att prata. Det känns logiskt, om det nu är så att verksamheten i sig är framtidens främsta konkurrensmedel. En no-brainer som Grant föreslår är att tillverka produkter som håller länge och sälja dem dyrt istället för tvärt om. Han föreslår även alternativa affärsmodeller, till exempel att äga kapitalvaror tillsammans eller att skapa bibliotek för produkter som man inte behöver använda så ofta. Det är ett medvetet val av Grant att använda termen ”bibliotek” i stället för ”uthyrning”. Han menar att det är viktigt att vi hittar benämningar på dessa nya affärsmodeller som gör det enklare för oss konsumenter att acceptera dem och ta dem till oss. Författarens förhoppning är att hans sätt att se på grön marknadskommunikation – att skapa nya gröna produktions- och affärsmodeller, ska uppleva en explosion liknande den utveckling vi bevittnat inom IT.

Om vi ser vår oförmåga att leva i harmoni med vår begränsade värld som ett systemfel vilket jag skrivit om tidigare, hur passar vi då in resonemanget med marknadsföringens betydelse? Å ena sidan skulle man kunna se marknadsföring av billiga konsumtionsprodukter som ett symptom som visar att vår ekonomi inte tar hänsyn till det faktum att jordens resurser är begränsade. Å andra sidan skulle man kunna se företags marknadskommunikation som en stark influens i skapandet av de värderingar som uppmuntrar och rättfärdigar överkonsumtion. I så fall är kommunikationen i sig en del i det sjuka systemet och det vore då väl investerad energi att sprida Grants tankar – grön substans i stället för grön kommunikation, vidare.

Det är oerhört svårt att diagnostisera världen men jag tror att vi måste göra ett försök. Jag tror att sjukdomen – eller systemfelet sitter i de grundläggande förutsättningarna som vi lever efter. Att ifrågasätta storheter som marknadsekonomin och staten är inte oproblematiskt. Men jag tror jag kan hantera anklagelser om att vara kommunist eller anarkist, eftersom jag kan argumentera för att det inte är det det handlar om. Jag tror inte att vi har några termer för att beskriva den systemförändring som måste till för att komma bort från vårt ohållbara utnyttjande av jordens resurser.

Jag tror att det inbyggda ”kravet” på ständig tillväxt i vår ekonomi är en av de centrala bakteriehärdarna vi måste studera, då vi helt enkelt inte KAN fortsätta växa. Det är dags att hitta ett system som möjliggör en balans på en långsiktigt hållbar nivå.

Om vi tar vatten som ett exempel. Att komma från ett boende med kommunalt varmvatten och vanan att stå 15 min per dag i duschen till ett veduppvärmt hus blir en omställning. ”Finns det tillräckligt med varmvatten i pannan för att jag ska kunna duscha?” Eftersom man förstår att det varma vattnet är ändligt tar man inte heller lika långa duschar och om man duschar för länge tar varmvattnet slut. Det misstaget gör man bara en gång. Om huset dessutom har egen brunn blir förståelsen än större – ”Om jag använder för mycket vatten tar vattnet slut!” Även i våra stora system kan resurserna ta slut, men det är oerhört svårt för oss att förstå.

Vad skulle hända om det fanns ett frivilligt system för konsumtionskvotering? Om vi räknar ut hur mycket förnyelsebara resurser som återskapas varje år och fördelar det på ett fiffigt sätt borde det gå att räkna ut hur mycket var och en av oss får konsumera för att det ska vara hållbart. Det går nog inte att dela rakt av, eftersom vi måste räkna med freeriders som inte bryr sig om begränsningarna. Vi som bryr oss får helt enkelt räkna med lite orättvisa. Vad gäller ändliga resurser (inte minst bensin och diesel) sätter vi någon slags ingångsnivå och sätter in en snabb avvänjningstakt på 5-10 år. När vi sedan vet vilka begränsningarna är så är det bara att leva som vanligt, men med en till dimension av livet – dess begränsningar. När vi konsumerat upp till taket av en resurs får vi helt enkelt inte konsumera mera. Väljer jag att äta en hamburgare med nötkött på måndag kanske jag måste äta vegetariskt resten av veckan. Nya ”konsumtionspoäng” kommer samtidigt med lönen. Det vore väll praktiskt?

Hur hanterar ett land beroende av farliga substanser? Genom att hindra produktion och import av substansen i fråga.

Hur tar sig en individ ur ett beroende? Genom att på ett eller annat sätt bearbeta beroendet rakt på. Ett första steg i många avvänjningsprogram är att erkänna att man har ett beroende. Jag erkänner – jag är oljeberoende!

Tanken just nu handlar om äganderätt. Hur ska en regional och lokal lösning för hantering av naturresurser fungera, när vem som helst kan äga vad som helst vart som helst? Jag kan sitta i Sverige och äga naturresurser vart som helst på jorden och om jag så önskade motarbeta ett hållbart resursutnyttjande på en plats som jag inte har någon som helst koppling till. Problemet är att jag inte heller tror på statligt ägarskap av alla resurser, eller gemensamt ägande heller för den delen. Vi människor har för svårt att hålla sams för att det skulle fungera. Då kanske det vore lättare att se över äganderätten? Är det verkligen rimligt att vi kan göra vad som helst med resurser som vi äger, eller har vi ett ansvar att se tills så att de används på ett förnuftigt sätt? Hur skulle man kunna förändra äganderätten så att den inte utgår ifrån att vi fått jorden av våra förfäder, utan från det faktum att vi lånar den av våra barn?

En tanke till – om man gör en justering i förutsättningarna för äganderätten räcker det inte med att göra det inom ett lands eller en handelsregions gränser. Om förändringen gjorden endast i Sverige skulle svenska företag kunna fortsätta rovdrift i utvecklingsländer. Om nya definitioner och lagar kring äganderätten införs i Sverige, EU eller hela västvärlden måste dessa regler innefatta områdets innevånare, även när de agerar utanför landets gränser. Varför är det så viktigt? Jo, därför att det alltid kommer att finnas länder som försöker locka till sig utländskt kapital genom att ge investerarna fria händer. Ett sådant tillvägagångssätt underminerar försök att införa ett hållbart resursutnyttjande.

Förnybara resurser kan bara konsumeras i lägre eller samma takt som de fylls på.

I boken Peak Everything förklarar Richard Heinberg att detta påstående kan räknas som ett av hållbarhetens axiom – en självklar sanning om förutsättningarna för det hållbara samhället.

Att ta hänsyn till denna sanning ställer stora krav på oss människor. För det första måste vi skaffa oss en förståelse för hur stor återväxten är på var och en av alla resurser vi använder oss utav. Sedan måste vi hittar vägar för att kontrollera konsumtionen så att den inte överstiger återväxtkapaciteten. Det räcker inte heller med att räkna in människans påverkan på varje resurs. Vi måste dessutom ta hänsyn till extraordinära händelser i naturen. Om skadedjur, sjukdomar eller naturkatastrofer minskat tillgången på en resurs måste vi minska konsumtionen på ett sätt som kompenserar detta bortfall.

Hur ska vi då gå till väga för att börja leva efter den här sanningen? Jag tror att det finns två tillvägagångssätt. Å ena sidan kan återväxt och konsumtion kontrolleras på central nivå. Eftersom vi har en öppen världsmarknad för handel med resurser krävs att politisk vilja finns i hela världen för att en central kontroll skulle kunna fungera effektivt.

Ett annat och mer realistiskt alternativ vore gräsrotsengagemang i små avgränsade regioner, där återväxt och uttag av varje resurs kan regleras av regionens innevånare. Med tanke på att vi i livet efter peak everything med all sannolikhet inte kommer att ha möjlighet att resa och frakta varor i den utsträckning vi gör idag, kommer vi mer eller mindre tvingas lägga ett större fokus på den region vi bor i. Än så länge är en ”lagom” konsumtion av naturresurser en lyx som bara vi rika länder kan unna oss.

Vilka svårigheter det medför har jag redan försökt förstå. Men kanske är det på kort sikt viktigare att hitta svaret på hur vi ska klara av att konsumera resurser utan att utarma dem, än att försöka hitta ett sätt att fördela resurserna rättvist? Jag menar, vad tjänar en lösning för fördelning av resurser till, om det inte längre finns några resurser att fördela?

Vilken typ av sanningar är det då som vore intressanta? Kanske framförallt axiom som förklarar naturens begränsningar. Vad är den minsta gemensamma nämnaren för all konsumtion på jorden och hur stor är denna nämnare? Vilka grundläggande krav måste ett levnadssätt uppfylla för att det ska kunna benämnas som hållbart? Går det att räkna ut det antal människor som jorden maximalt kan försörja långsiktigt?

Ju fler axiom som går att vaska fram, desto tydligare bild kan vi skapa oss av den värld vi kommer att leva i när vi optimerat jorden till max.

Wall-E bygger på att det redan är för sent. Ett heltäckande lager sopor gör jorden obeboelig och vi har sedan länge flytt ut i rymden på en oändlig lyxkryssning, medan robotar rensar upp efter oss. När jorden återhämtat sig kommer vi tillbaka för att börja om på nytt.

I The day the earth stood still anländer en utomjording för att avgöra jordens öde. Han tar beslutet att människan är oförbätterlig och att jorden inte kan tillåtas gå under på grund av en enda destruktiv ras. Processen att utplåna människan för att ge jorden en chans inleds. När utomjordingen ser bevis på att människan har en god sida finner han det troligt att vi kan förändras och vi får en ny chans.

Vi har ingenstans att fly.

Om jorden skulle bli obeboelig för människor, vart skulle vi då ta vägen? Svaret idag är – ingenstans. Och även om människan är kapabel till mycket tror jag att det blir svårt även för oss att göra jorden helt obeboelig för andra livsformer, även om vi förstör möjligheterna för vår egen fortlevnad. Kanske är det så att vi då får vad vi förtjänar?

Vad krävs för att vi ska skrämmas till förändring?

Dessvärre kan vi inte lita på att vi ska få hjälp från rymden för att börja förändras. Och även om vi skulle få det är frågan till vilken nytta det skulle vara. The day the earth stood stillslutar när det börjar bli intressant – om vi skulle få en riktigt omskakande varning, hur skulle vi reagera då? Vad skulle krävas för att vi skulle bli tillräckligt rädda för att ändra vårt sätt att leva? 

Det kanske är så att många av oss redan har en varningslampa blinkande i bakhuvudet, men inte är riktigt säkra på hur vi ska agera?

Man skulle kunna argumentera för att det är vår önskan att ha mer som har drivit oss till den punkt vi befinner oss vid idag – peak everything. Girighet har lett till rovdrift av vår planet och nu börjar resurserna sina och jorden börjar slå tillbaka. Något jag tycker är ännu mer intressant att fundera över är hur vi ska motivera oss själva att kliva upp på morgonen den dag vi inser att det inte längre finns mer att hämta. Att det inom överskådlig framtid alltid kommer att bli mindre och mindre. För vi människor måste sänka vår konsumtion rejält för att den ska nå en långsiktigt hållbar nivå. Så, om meningen med våra liv idag är mer, mer, mer, vad kommer den att vara efter peak everything?

Skulle ett sökande efter betydelse i en yttre verklighet kunna bytas ut mot ett inre sökande? Det tror i alla fall Roger S Gottlieb. I boken ”A greener faith” beskriver han hur en del av religionen historiskt sett alltid gått rakt emot rådande normer i samhället. En personlig reflektion är att den motsträvigheten i många fall är missriktad (preventivmedel, homoäktenskap, att jorden är rund och så vidare). En av Gottliebs tankar är att det inte är rimligt att tro att våra konsumtionsinriktade värderingar kommer att ändras över en natt, men att religionen kan fylla en funktion genom att erbjuda ett alternativ för dem som kan tänka sig leva ett annat sorts liv – för de som söker en annan mening. När det blir allt tydligare vad vi ställer till med för oss själva genom vår konsumtion är det rimligt att tro att storleken på den skaran kommer att öka dramatiskt.

Jag har svårt att hantera tanken på mig själv som spirituell, än svårare att se mig som religiös. Den rationella upplysningsmänniskan sitter djupt rotad. Samtidigt inser jag att det inte är hållbart att hitta livets mening i prylar. Jag tänker att om det är vår strävan efter mer som tagit oss till där vi befinner oss idag kanske den skulle kunna ta oss härifrån, om vi ger vår strävan ett nytt mål. Kanske är det målet spirituell utveckling?

Vad är arbete?

Hur vi definierar arbete påverkar hur vi definierar oss själva. Om någon frågar mig vem jag är berättar jag vad jag gör. Ju högre status mitt arbete har, ju högre lön och status har jag. Frågan om vad arbete är säger därför mycket om vårt samhälle och dess hierarki.

Om vi följer resonemanget med lön och status för att rangordna olika arbeten och de människor som utför dem kan vi konstatera att ledande befattningar i företag som producerar varor och tjänster är de absolut viktigaste. Att vara chef inom den privata sektorn har hög status och människor på sådana poster har hög lön. På andra sidan skalan finns människor som tar hand om andra människor. Undersköterskor, barnskötare och städare (alternativt sanitetstekniker) har låga löner och låg status.  

Vi kan definiera olika arbeten i termer av produktion och reproduktion. Reproduktion trodde jag var detsamma som att föda barn, men jag har fått lära mig att det även kan vara att ta hand om andra människor, laga trasiga saker, att städa med mera (det känns hårt att referera till en marxistisk definition, men jag har inget val om jag vill ro hem poängen i den här tankekedjan). En undersköterska har ofta högre utbildning och arbetar minst lika hårda pass på obekväma tider som en industriarbetare. Trots detta är det ingen ovanlighet att undersköterskan tjänar hälften så mycken som industriarbetaren. Jag tar det som ett tydligt bevis för att vi värderar produktion högt, medan reproduktion inte faller inom ramarna för vår definition av arbete.

Frågan är hur vårt sätt att definiera arbete kommer att förändras efter peak everything och vad det kommer att få för konsekvenser. Det första vi kan konstatera är att produktion kräver mycket resurser, medan reproduktion inte gör det. Med mindre resurser att producera av kommer det att bli allt vanligare att reproducera (laga) än att producera (tillverka nytt). Jag kan se flera möjliga sätt på vilket detta skulle kunna påverka vårt sätt att se på arbete. Den rationella sidan i mig säger att det vore positivt att höja statusen för reproduktivt arbete, eftersom varje arbetstimme vi flyttar från produktion till reproduktion är bra för vår miljö och för oss själva. Den positivt syniska sidan säger att ju fler män som inte längre kan försörja sig på produktion och tvingas börja reproducera, desto högre status kommer reproduktion att få. Resultatet blir fortfarande positivt, även om orsaken till den positiva förändringen säger något trist om vårt samhälle. Den negativa sidan i mig säger att produktion även i framtiden kommer att ses som finare och bättre än reproduktion. Ju mindre råmaterial vi har för att producera av, desto exklusivare kommer produkterna som tillverkas att vara (relativt utbudet). Det skulle i så fall uppmuntra oss att fortsätta producera så länge det finns några resurser kvar på jorden och att produktion fortsätter att vara ”finare” än reproduktion.

Vad skulle hända om vi redan nu likställer reproduktion med riktigt arbete? Tänk om en undersköterska tjänade dubbelt så mycket som en industriarbetare, samtidigt som det kostade 100 kr att laga en t-shirt och 1000 kr att köpa en ny.